Vikt

Det finns lite positiva saker med att må lite halvkackigt och tappa aptiten (vilket jag nästan ALDRIG gör); man kan gå ner i vikt. Och det är ju positivt, i alla fall om man behöver det. Nu har jag gått ner sex kg sen den 20 december. Och oroa er inte; there's plenty where that came from. Jag skulle nog kunna gå ner 15 till men då skulle jag bli lika smal som när jag var tolv. Det är inte mitt mål, direkt.

Jag har varit på en viktresa i fyra år snart, det var då, 2005, jag bestämde mig för att ta itu med gravid- och sambo- och vuxenkilona. Jag gick ner ungefär 8-10 kg rätt raskt men sen tog det stopp och sen har jag gått upp och ner, upp och ner i flera år men ändå legat på ungefär samma vikt. Och jag har ju varit NÖJD, jag är ju ändå smalare än vad jag var under hela min 20-årsålder. Och just idag väger jag femton kg mindre än vad jag vägde INNAN jag blev gravid första gången. Men ändå. Det finns mer, och det vore skönt att tappa några fler och sen slå på stopp.

Men hur som helst: under den här viktresan, när jag var som smalast under hösten 2006 kunde jag ha min mans smala grå Lee-jeans. Sen kunde jag inte ha dem längre. Förra veckan kunde jag inte heller ha dem. Men idag satt de som en smäck och fast de är helt slitna och håliga vid knäna vill jag ha dem så jag var nyss in med dem till min svärmor och bad henne lappa och laga lite. Så att jag gå runt och svinga min booty i de där grå fina jeansen som förvisso får röven att se större ut än den gör i svarta vanliga jeans men ÄNDÅ, bara känslan.

Sånt här jättefånigt fåfängt prat får man ägna sig åt när man är deppig. Det får man faktiskt. Och med min härliga tur så börjar jag väl gå UPP i vikt bara för att jag skrev det här.