Jobbsituationen är åt helvete, minst sagt. Det är krissituation och undantagstillstånd. Och det är så att den enda som kan lösa det på ett bra sätt är jag själv. Cheferna prioriterar ned det nåt ofantligt, jag är den enda som öht fattar min verksamhet och vad det går ut på känns det som. Jag måste säga att jag vill ha det "så och så och så" och vara benhård, annars kommer det inte att hända något. Och fy FAN. Jag vill inte! Jag vill inte ha det så, och jag vill inte göra det. Och framför allt vet jag inte heller hur det ska lösas, vad som vore bäst, eller minst dåligt. Det är inte min starka sida att lösa rent praktiska, fysiska, grejer. Inte själv! Och den enda asbra idén jag fick var förstås inte vatten värd hos ledningen.
Så ja, det är kaos. Jag kan inte göra en stor del av mitt jobb. Jag är gråtfärdig alldeles för ofta och spänningshuvudvärken lurar under ytan hela tiden.
Och flyktinstinkten slår in. Jag vill sluta, jag vill gå hem, jag vill bli sjuk, jag vill söka nytt jobb, jag vill inte gå igenom det här! Jag vill rymma och låta nån annan styra upp skiten för jag vill inte!
Igår gjorde jag just det, rymde. Jag gick hem till tjejen jag vickar för. Hon är den enda som fattar hela grejen och skulle kunna komma med lite input. Fast nu sitter hon i sitt nyköpta radhus med en tre veckor gammal pytteliten bebis och ska inte komma tillbaks på åtminstone ett år, så det är såklart inte vad hon prioriterar. Men hon lyssnade lite iaf, och sen fick jag fika och fick hålla bebis och sen var klockan så mycket att jag kunde gå hem med gott samvete.
Fast nu är jag här igen och villintevillintevillinte.