Klockan var nog bara nio imorse när jag faktiskt kapitulerade för den här huvudvärken och bestämde att jag skulle gå hem. Sen dröjde det en timme till innan jag faktiskt kom iväg, men visst satt Luther på axeln och såg missnöjd ut. För hade jobbsituationen varit som vanligt hade jag förmodligen proppat i mig fler icke-fungerande värktabletter och stått ut ut för att slippa stänga. Nu behövdes inte det, så jag hade möjligheten. Men EGENTLIGEN kanske jag hade kunnat fortsätta?
Jag bad Luther dra åt helvete och gick hem. Och eftersom jag nu sitter här några timmar senare, efter sömn och spikmatta och iofs ingen mer Ibumetin, men det hjälper ju ändå inte, och fortfarande har skitont i både huvudet och mellan skulderbladen så känner jag mig rätt nöjd med beslutet.
Mindre upplyftande är att jag ska släpa kattbur (med katter i) till karlns stad ikväll. Det är kanske inte det bästa jag kunde göra för huvudvärken. Jag måste köpa nån sorts kattrullväska, eller en pirra.
Mera upplyftande är dock just att jag ska åka dit jag ska, och att jag kommer få massage där.
Och så hoppas jag att saker blir som vanligt igen nästa vecka. Japp.
Nu funderar jag på att trotsa kylan och ta en liten promenad. Det kommer inte hjälpa mot värken (redan gått drygt 40 min idag), men kanske kan vara trevligt ändå.