AJ och tappad sug

Nu är det konstaterat! Jag är allergisk mot träning! Var på ett helvidrigt core-pass igår, alldeles för tufft för mej. Det är patetiskt, men jag inser att min kropp är för vek för sånt.

Jag klarar inte sånt där man ska ner på golvet och lyfta hela sin vikt på handlederna och sånt. I alla fall inte helt ouppvärmd i en iskall gympasal. Det sa knak och brak i hela mej och allt gjorde ont. Inte bara musklerna utan leder och allting.

Inatt vaknade jag och hade jätteont i magen, värsta knipet och krampen. Jag satte mej på toa en stund och befarade magsjuka, men det gjorde bara ont, hände inte så mycket mer. För säkerhets skull sjukskrev jag mej idag för att inte smittas, men magen har varit snäll hela dan.

Däremot har jag fått helvetisk huvudvärk, ont i nacken, ryggen, vänstra axeln och handlederna. Så jag har duschat varmt och gått omkring med varm vetekudde hela dan.

Visst säjer dom att man ska lida pin för att vara fin och allt sånt där, men det får vara måtta. Jag tänker fortsätta vara en lönnfet latmask, hellre än att utsätta mej för detta igen. Antar att det på sätt och vis är sund självbevarelsedrift, fast nånstans känner jag ändå att jag borde ha mer kämparglöd i mej än så här.

När jag tittar på såna där vältränade, muskliga typer och jämför med min egen kropp skäms jag och känner mej så otillräcklig. Jag antar att det skulle vara fysiskt möjligt för mej oxå att komma dit, med tiden, om jag verkligen gick in för det, men jag har inte den styrkan att övervinna mej själv.

Pratade med Bästisen häromdagen om en film hon sett på TV, om några som störtade med ett flygplan i Anderna och överlevde i månader på ren viljestyrka. Vi funderade kring vad det är som gör att en del överlever, medan andra lägger sej ner och dör.

Jag är en sån som skulle ge upp direkt, vid första motgång. Jag har aldrig varit mycket för fysiska strapatser och jag vet inte varför. Jag skäms för att jag är så svag men det är som att jag inte orkar kämpa, för jag kommer ändå att ge upp.

Så här sitter jag, värsta soffpotatisen, och ojar mej. SÅ konstruktivt... :-(