På väg från jobbet stötte jag ihop med en god vän. Det var meningen. Hon hängde med hem på en fika och vi pratade, så där på riktigt.
Hon stod inför ett val mellan olika möjliga vägar. Jag lyssnade, bollade tillbaka, testade tankar och såg hur hon landade i ett beslut som kom inifrån. Ibland behöver man bara formulera sej för att höra vad man säjer.
Sen var det min tur att djupdyka och formulera tankar och känslor. Det kom några tårar, lite skratt, och det var helt OK. Förtroendet finns där, jag kan vara öppen.
Vi ser det bästa i varandra. Hon ser den jag är inunder ytan, uppmuntrar, är klok och varm. Hon säjer att hon ser ett ljus i mej. Jag tror hon tittar i en spegel.