Jahapp

Då tog väl jag en vända ut ur Hypo för att sen studsa in igen. Lägga mig sist på listan under nästan samma nick som tidigare.

Man blir ganska klarvaken när sms'et man läser tidigt på ledig morgon är "Jazz, du har åkt ut från Hypo. Var det meningen eller?"
Det är ganska grova svordomar som nästan hoppar ur munnen när jag inser att jag glömde sicka det där jävla SMSet som skulle hålla mig kvar. Ett sketet litet god jul var allt som hade behövts skickas. Men jag glömde.

Det är ganska många tankar som cirkulerar runt i huvudet när jag ligger där klarvaken och inser att min plats på Hypo försvann.
1. Kanske lika bra. Kanske min tid här är över?
2. Vart ska jag ta vägen med alla tankarna då? Vad gör jag om inte Hypo finns att skriva av sig på?
3. Det har blivit många år här. Mitt passord som jag faktiskt tror att Fredrike gav mig en gång i tiden. Vill minnas att jag hade ett mail från henne som sa "Nu har du din plats på Hypodea. Ditt passord är mars2002"
Mars 2002, det är längesen nu. Då satt jag i USA och försökte förtvivlat fånga en plats här. Jag skrev i väntan på andra siter, men det var hit jag ville. Hit och ingen annanstans. Ett bra tag efter att jag fick min plats här så fortsätta jag att läsa andra dagbokssiter... men det har jag i stort sett helt slutat med nu. Inte för att de är ointressanta, människorna som skriver på annan ort. Det blir bara inte av. Hypo är den första sida jag slår upp när jag går in på internet. Oftast ligger den uppe hela tiden. Jag kliver aldrig ut. Jag läser hellre Hypo än tidningar på nätet. När jag får en stund över på jobbet är det här jag uppdaterar och går igenom nya texter från folk. Jag har alltid gått och pratat för mig själv. När jag var liten pratade jag antingen till påhittade personer eller bara resonerade med mig själv i all enkelhet. När internet introducerades kom det ganska snabbt in mailvänner. Då fanns det nästan alltid minst en mailvän som fick långa mail med utlägg, diskusioner eller tankar. Då gick jag och malde de tänkta mailen i huvudet istället för att prata med mig själv. Efter att jag började skriva på Hypo har mina mailvänner succesivt försvunnit. Det är inte till dem jag skriver längre. Det är inte deras mail jag går och knåpar på i huvudet. Det är hypotexter.
Jag inser att Hypo fått blivit det som många förr fick hjälpas åt att vara. Jag vill inte lämna det här pga ett bortglömt SMS. En dag kanske det blir slut-hypdoeat för mig... men då ska jag använda katapulten. Det ska vara av egen vilja jag kastar in handduken.

Så jag placerar den sköna soffan där den ska stå, sätter på te och kaffe... nu är det fritt för vem som helst att slå sig ner i mitt nya lilla hypo-kryp-in. Och Morran, du får en helt egen kopp med ett stort fint hjärta på :)