Julaftonen är i princip klar här, och jag känner mig rent fantastiskt ensam. Det är inte någon skillnad mot vanligt egentligen, men bara för att jag har alternativ någon annanstans, för att det sitter någon i en annan del av landet och vill vara med mig, för att det finns någon som skulle kunna vara här och hålla mig sällskap när jag inte känner gemenskap med de andra, när de har massa saker med varandra som jag står utanför.
Det lustiga är ju att jag aldrig riktigt har kunnat formulera det förut. Alternativet har inte funnits så jag har bara kört på som vanligt. Men nu skulle jag kunna ge en hel del för att ha McDermott här bredvid. Bara att ha någon allierad, någon som hör ihop med mig.
Bah.
God jul, var det.