jag är lätt stressad, inte av julen, bara mycket på jobbet. trots att det är lågsäsong, men projekten tornar upp sig och sväller ut. och jag ska vara ledig tre veckor mellan jul och trettonhelg, och helt plötsligt verkar en deadline i slutet av januari inte särskilt långt borta.
och så kom den, inbjudan till begravningen. jag har varit på sjukt många begravningar de senaste åren. senast min mormor, men hon hade ändå levt ett långt och fint liv. innan dess var det flera vänner som rycktes bort mitt i livet. det var hemskt. men nu gäller det ett litet barn som aldrig ens hann få börja leva.
jag föreställer mig att det måste vara den värsta sortens begravning. för vad kan man säga, hur kan man trösta när allt bara är så sorgligt och orättvist.