det här är aslångt

Helgen har varit så här:
I fredags ringde en chef på ett ställe där jag fortfarande är anställd då och då. Hon tyckte att jag "har visat mig duktig" och därför borde söka ett ettårigt heltidsvikariat till en tjänst som ligger betydligt högre än den jag ibland hoppar in på nu.
OH SHIT sa jag, av förvåning och sådär, lite hybris och skräck på en och samma gång.
Men strunt samma, sen var det snabba puckar in i bilen och duscha-duscha och bli upphämtade av vänner, vi fick nämligen äran att vara de enda gästerna, tillika vittnena, vid deras borgerliga vigsel. Och det blev lite speciellt, dels för att jag kände mig utvald av min vän, som jag för sju år sen inte kände överhuvudtaget men som nu är en av de vänner som står mig allra närmast. Och dels för att det såklart var en vigsel, ett bevis på kärlek (doh) men också för att det var samma vigselförrättare som för sju år sen när jag och min man gifte oss. Det var fint.

Vi hade laddat med lite alkoholfritt bubbel, då själva bruden är gravid, och lite basmatiris som vi langade i skallarna på dem efteråt. Sen bjöds vi på middag och sen hemgång.

I lördags plogade min man snö heeeela dagen och sen var det bråttom-bråttom igen och langa in barnen till farmor och farfar och sen åkte vi till stan för att käka fint ihop med mitt andra jobb, reklambyrån kan man säga. Det var glatt och fint och lite gin och tonic. I går fyllde en annan vän år och hon hade bokat ett litet mysigt spa och där satt vi och relaxade, några brudar, ett bra tag, och jag fick en chokladmassage, det var JÄTTESKÖNT fast jag var LITE för medveten om att massören i fråga är en superfit före detta elitskidåkare eller något sådant, och jag tänkte mest på att han fick massera mitt späck, stackarn. Fast sen vände jag och tänkte att han tänker nog "åh vad roligt med så MYCKET kropp att massera, jag som älskar att massera!".

Skönt var det och schyssta brudar var det. Sen fick vi käk hemma hos födelsedagsbarnet och glögg och så vidare och sen kom vi hem halv elva och sen var jag så trött att jag storknade. I morse spottade jag och fräste mot klockan när den ringde vid halv åtta, sen har jag jobbat hela dagen och flängt och funderat på det där jobbet som chefen tycker att jag ska söka, förmodligen har jag väl rätt bra chanser eftersom de aktivt har bett mig söka, de säger att jag är snabb och duktig och jag kan knappt ta till mig men roligt är det förstås, ett alternativ till den heltidstjänsten är en tjänst på 35 % och det skulle gå att kombinera med mitt egna företag men jag vet inte, jag skulle vara bunden varannan helg resten av året och hur roligt är det?

Jag tänker att det vore en nyttig skola, att jag skulle ta det och utsätta mig för jobbiga saker och behöva vara hård mot andra ibland, och att jag sen skulle komma ut på andra sidan som mer erfaren och lite halvrik, men jag tror snarare att jag skulle komma ut med magsår och dålig kontakt med min familj. Lite så känns det. Och nu känner jag mig jättestressad över det här. Jag är så otacksam! Och typisk kvinnlig kanske, en man hade nog sagt ja direkt. Eller nej - inte min man.

Jag värderar nog min egna frihet och flexibilitet högre ändå, även om det förstås är asgött med en fast inkomst, som anställd.

Och idag på lekis har några grabbar varit våldsamma och min son sa till mig när jag försökte peppa honom att säga ifrån lite mer, att vara lite tuffare, att "mamma jag VILL bli mobbad" och det utlöste en sån reaktion från mig, jag storgrät och var jättejätteupprörd och ringde hem min man och så stod jag där och strök fyraåringens lucialinne och grät stora tårar ner på det vita tyget och sexåringen stod bredvid och var varvat orolig med provocerande, jag blir GALET provocerad av sådana saker, jag vill så gärna att allt bara ska bli bra och jag känner på mig att det inte alltid är så bra på lekis. Där är han SUPERSNÄLL, skulle aldrig någonsin slå någon annan eller säga något elakt, medan hans kompisar säger sånt som gubbjävel och kuk till varandra, men hemma är han sjukt jobbig, provocerande och taskig mot sin lillebror främst, jag tycker att han kunde blanda de båda beteendena lite och vara lite snäll hemma och lite kaxig på lekis men inte, det är svart eller vitt. Och jag känner mig ruskigt usel, opedagogisk och elak.

Det var väl allt. Tut. (Eller nej: nu har jag hämtat ut kameran. Nikon D300. Den ligger inpackad i en jättekartong tillsammans med blixt och stativ och jag tänker inte öppna den förrän vi har städat inne. Det lär alltså dröja. Jag vill att kamerans första kontakt med sitt nya hem ska bli fin och dammfri.)