jag sitter på jobbet och har precis avslutat ett ganska stort och ganska tråkigt projekt. nu ska jag börja på ett ännu större, som är roligare. än så länge är det bara en massa bollar i luften, som jag förhoppningsvis ska identifiera, fånga och stoppa ner i en säck.
och snart är det helg. ju mer jag lär känna mr silence desto mer längtar jag efter honom. det är fascinerande med tid. andra förhållanden jag har haft har bara känts sådär efter ett tag. kanske inte dåligt, men den där nyförälskade lyckan har inte funnits kvar annat än fläckvis. den har liksom förmörkats av saker under ytan, av gräl och triggad ångest och förskjuten maktbalans och slå till för fan om du kan. sånt där som hör till ett förhållande, om man har sådana referensramar som jag har.
men nu; det är så annorlunda. det skimrar. det glittrar. det är så varmt och mjukt. jag känner mig vacker och värdefull och älskad. och jag tänker inte sörja mer över alla år jag inte känt så här, över alla år med ångest och rädsla. för jag lever här och nu. och jag håller i det jag har, med starka men varsamma händer.