Seg-mens som väntar på sig och jag mår som en påse nötter. Allt är exakt som vanligt alltså, men bara för att jag för ovanlighetens skull idkade umgänge för drygt två veckor sen så blir jag lite nojig. Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt att det ju är tur att jag inte har något sexliv eftersom jag hade nojat ihjäl mig när min kropp bestämmer sig för att hålla allt på halster. Vilket den alltså har för vana att göra.
Bah. Och det blir ju inte bättre av att man är ett hormonellt monster.
Helgen har varit fin. Fast lite panikig. Och jag vet inte vad som är hormoner och vad som eventuellt är på riktigt. Jag ska bena, men jag ska vänta tills jag inte är överkänsligheten själv. Plötsligt insåg jag att det liksom inte går att lita på den diffusa känslan "det känns fel". Det är lika okonstruktivt som att konstatera att man har ÅNGEST utan att ta tag i den och fundera ut varför man har ångest. Det blir ond cirkel och ångesten föder sig själv.
Och jag vet inte vad det är nu, hormoner eller bara mitt psycho-jag. Eller bara det faktum att vi var hemma hos mig (då jag tydligen är mycket bekvämare hemma hos någon annan än med någon annan hemma hos mig). Jag vet att det är en döbra kille och att jag väntar på smällen. Och att det känns finfint emellanåt och det kan ju vara att det räcker så - det är ju inte konstigt om man inte är med 100 procent från början, när vi inte ens känner varandra egentligen. Kanhända får jag lite prestationsångest av att han tycks så mycket säkrare.
Äsch, jag skulle ju inte bena nu.