O Michael where art thou?

Det är ca 18 år sedan nu. Jag satt på ett cafe i Santa Rosa, California med mina vänner och han satt vi bordet brevid. Jag vet faktiskt inte hur vi började prata men jag vet att jag inte kunde ta ögonen från honom. När jag tänker på honom nu så tänker jag mig en väldigt ung Pierce Brosnan.. samma intensiva blick, lilla näsa och mörka vågiga hår. Ja riktigt likt.

Han tog mitt nummer och vi träffades redan nästa dag. Jag kommer inte håg vad vi gjorde men jag kommer ihåg kyssen på slutet av kvällen. Det var som på film. Han tog mitt ansikte i sina händer och kysste mig. Så fort jag kom innan för dörren så lutade jag mig mot dörren och segnade ner (ja jag sa ju - precis som på film) och han har berättat att han tog ett glädje skutt ner från trappan.

Som sagt var... det var många år sedan och jag kommer bara ihåg att hela mitt år där var positivt. Han var det snällaste som fanns och han gjorde allt för mig. Vi åkte ut i vingårdarna och provade vin och åt ost, vi åkte till San Fransisco och åt god mat, vi tittade på juldekorationer och han tog med mig till små italienska restauranger. Jag var bara nitton men oj så kär. När mitt år var slut så var jag helt knäckt men han lovade dyrt och heligt att han skulle hälsa på mig i Sverige.

Och det gjorde han. Han kom över flera gånger och stannade en månad i taget. Jag var dock för ung för att uppskatta honom. Jag hade flyttat in i min första lägenhet och hade börjat gå på nattklubbar med mina kompisar och ville vara fri. Jag slutade svara när han ringde och ringde inte tillbaka när han lämnade meddelanden så det dog ut efter tre år.

Vi hördes några gånger efter det men senast var det 9 år sedan. Jag vet inte vad han gör eller vart han bor. Jag vet vart hans föräldrar bor så jag tror jag skulle kunna få tag på honom. Men frågan är om jag vill det? Han var en drömmare och han trodde allt gott om alla. Det kan ha gått åt båda hållen. Jag hoppas att han är lycklig och att han har en familj och ett stabilt jobb. Men jag tror inte det.

Jag tänker på honom varje dag. Han gav mig ett guldarmband som jag i stort sett aldrig tar av mig och när jag tittar på det så känner jag hopp. Jag har haft väldig otur i kärlek efter honom och de flesta av mina förhållanden har slutat med att den andra partnern har varit otrogen. Men när jag tittar på mitt armband så blir jag påmind om att det finns bra killar där ute. Killar som skulle göra allt för mig.

Michael - du finns alltid hos mig.