Sånt som inte händer mig

Jag håller inte räkningen på alla gånger jag trott att plånboken varit borta. När den bara legat och lurat i fel väska, eller tillat ur fickan i soffan eller blivit flyttad från ett bord till ett annat, eller nåt.
Men den här gången ÄR den banne mig borta. Alldeles på riktigt. Fanfanfan.
Jag har ringt till butiken där jag hade den sist. De hade en plånbok inne, men inte min.
Jag har letat på stället där jag kan tänka mig att den smitit när jag tog upp nåt annat ur väskan. Ingen plånbok där.
Jag har helt ologiskt letat igenom väskor jag inte använt på flera veckor. Föga överraskande ingen plånbok där.

Nu är den förlustanmäld, korten spärrade, nya beställda. Det låg inte mer än max 200kr och fyra frimärken i den, och förrutom en inplastad bild med den gula blobben Glork (eller vad jag nu döpte honom till) hade jag nog inget personligt i den som jag kommer sakna.
Jag var dessutom så förtjust i plånboksmodellen att jag köpte en extra, så jag har en till likadan väntande på mig i en låda här hemma. Men jag grämer mig i vilket fall. Fan vad klantigt. Så jävla onödigt. För att inte tala om osmidigt att vara utan kort - bara en sån grej som att behöva köpa tågbiljett i lucka istället för i automaten... (nu ordnade det sig just, för jag behöver inte åka tåg till Uppsala - Sandra ska dit med så jag får skjuts, tjoho! Ska hämta ny råttbäbis, whiiii!)

Jaja, jag fick ju annat att fokusera på än min förkylning ett tag, i alla fall.
Blä.