den här överjordiska kärleken

I morse var jag trött som en sten när resten av familjen skulle gå upp, eftersom jag hade jobbat kvällspass. Fyraåringen ville ovanligt nog heller inte gå upp utan låg kvar som en halsduk lindad runt min hals. En kram, hela gossen.

Och på eftermiddagen: jag satt här uppe, vid datorn, lillpojken var uppe och gjorde något och skulle sen gå ner. På första trappsteget hejdade han sig, snodde runt och sa "PUSSEN!", rusade mot mig, snubblade på en mattkant och föll raklång, på stackars nakna magen, reste sig upp och pustade och stånkade och sa "Ojojoj, kanske att magskelettet gick sönder nu!" och så fick han en kram och skulle gå nerför trappan igen men än en gång, han hade ju glömt, "PUSSEN!" och så kom han tillbaka, gav mig en puss, återvände till trappan, där han sa "jag ÄLSKAR dig!" och så gick han ner.

Och kvar satt jag. Med kärleksklumpen i halsen. Han är FYRA! Och en fullfjädrad romantiker/charmör. I morgon ska han få nya glasögon och jag minns när han fick sina första för ungefär två år sen, hur liten han var, hur mycket han avskydde glasögonen, tills vi TVINGADE honom. Sen vande han sig på en dag. Nu går det lätt som en plätt och han är förstås söt som socker.

Sen fick jag klippa mina pojkar, varav den ena var långhårig, det ÄR fint och rart men det såg slitet och inte snyggt ut helt enkelt, så jag snaggade dem och nu har vi två nya barn ser det ut som, sexåringen har haft långhårig nacke, nu är den snaggad, mjuk och len, och det var ovant att se honom ikväll, med ny frisyr, han sprang ut och visade upp sig för farmor och farfar, sen tog han en sväng på cykeln, i sin randiga pyjamas, och förtjusta utrop "jag ser ju ut som GORM!". Från Goliat, alltså. Och han var så SÖT! Denna halvstora pojke som är lång, cool och kantig men ändå mjukast och finast i världen. I dag när jag gick över skolgården och fick syn på honom i en hög av barn sög det till i min mage och jag höll på att börja snyfta till lite eftersom han är så fin, så fin. Min son.

Sen på kvällen läste fadern bok. 4-åringen sa "pappa vad är kärra?" och Flake började berätta, men pojken avbröt och sa "nej TJÄRA!" så då började pappan berätta om det klibbiga rökiga, och den skeptiske gossen avbröt igen och sa "NEEEJ! sådär som MÄNNISKOR är, DET är kära."

Och efter bokläsandet gick jag in och fick godnattkramar av dessa barn, dessa pyjamasarmar lindade runt min hals och varsin godnattpuss och klapp på nacken och "jag-älskar-dig-ramsan". Sen sov barnen och jag och min man kunde dricka PG Tips i soffan.

Det här omges jag av. Av all denna kärlek och klokskap och dårskap. Det är HELT fantastiskt.