Foxtrotterrier

Det var ett roligt ord! Har Povel Ramel på TV i bakgrunden och han berättade om sin systers gamla grammofontratt där han satt som en foxtrot-terrier och lyssnade på his masters voice. Antar att bara det faktum att jag fattade direkt vad han menade är ett tecken på att min humor är aningen udda. Nåja.

Hade annars mest tänkt gnälla över höst-tristess och allmänt vemod så jag antar att vad som helst som muntrar upp är välgörande.

Regnigt och mörkt, ensam hemma igen, ingen ork att göra nåt roligare än att sitta här och slöa framför dumburken. Höstdeppet börjar tidigt i år.

Sen hade jag ett långt samtal med en kollega idag och insåg att det mesta jag muttrar över är odefinierbart och att jag skyller på allt möjligt för att jag inte riktigt kan sätta fingret på vad som är felet och att vad det än är bara handlar om mej själv och mina brister.

Jag är överambitiös och tar på mej ansvar för saker som jag inte kan påverka. Detta gör mej frustrerad. Dessutom vill jag att allt ska gå mycket fortare framåt, men det gör det inte. För så är det i verkligheten. Folk bryr sej inte alls så mycket om mina projekt som jag tycker att dom borde.

Och egentligen vet jag inte om det jag gör är så himla bra och viktigt egentligen. Det mesta skulle säkert funka lika bra utan mej. Så mycket energi jag lägger på saker som ändå inte spelar nån roll.

Det känns som jag sitter inmålad i ett litet hörn. Jag skyller på att allt möjligt men det är faktiskt bara jag själv som kan ta mej ur hörnet. Och jag kan faktiskt söka andra jobb, men det gör jag inte. Det finns en hel del jag kan göra utan att ens byta jobb. Typ säja nej till tråkiga grejor och strunta i att jobba över.

Jag skulle kunna ge mej ut och prata med trevligt folk och odla relationer istället för att peta i detaljer och perfektionista mej hemma på min kammare. Hallå, jag skulle t o m kunna skaffa mej ett liv! Ta ledigt och rymma till Söderhavet eller vad som helst. Inte för jag vet vad jag skulle där att göra, men ändå.

Jag har så lätt att komma in i negativa tankar. Det är så förfärligt synd om mej när det regnar på mej. Sen får jag gå där och morra i sura skor hela dan. Men hur vänder man det där tjurandet? Hur kommer man ur eländet och blir pigg och glad istället? Det är inte kul att gå omkring och sprida dåliga vibbar hela dan. Jag gör det inte för att jag vill utan för att jag inte kommer ur det. Precis som jag kan få alla att må bra om jag har en bra dag. Det där med energi...

Hur fördriver man tungsinnet om hösten?