det där med fysisk närhet

Jag tycker inte om att kramas, eller ja, med mina barn, min man och min syster känns det bra, naturligt och mysigt. Med mina föräldrar, makens närmaste familj och mina närmaste vänner är det ok (av någon konstig anledning är det lättare att krama gamla killkompisar än gamla tjejkompisar) men thats it. Jag gillar inte att krama bekanta och inte arbetskamrater. Jag kan räkna upp otaliga obekväma situationer då folk kastat sig på mig, eller, ännu värre, situationer då jag känt att det förväntats en kram av mig men jag inte bara kunnat förmå mig till det, en sån situation uppstod på jobbet idag då en dam firade 60 år. Alla som jobbat där i tusen år gick och kramade henne efter uppvaktningen men för mig hade det känts tokkonstigt eftersom jag bara jobbat drygt 3 mån och mest känner henne till namnet. Jag hoppas hon inte tog illa upp.

Sen så tycker jag inte om fysisk kontakt när jag sover, i natt hade lillG mardrömmar eller något och tokskrek sådär en timma. Han lugnade sig lite när maken gick och bar omkring på honom men fick sen somna om i vår säng. Han är inte heller van att sova med någon nära sig och bökade hur länge som helst. När han väl somnade bar jag in honom till sin egen säng. Jag undrar om jag borde ha dåligt samvete för det.

Dottern är lika ogosig som jag. När man nattar henne får man hålla sig på behörigt avstånd. G däremot kan vara gosig och borra in huvudet i armhålan och näsan i decolletaget(som dock inte är direkt mjukt längre men mer om detta någon annan gång). Problemet är att G liksom tar slut på allt mitt närhetsbehov så det blir inget gos kvar till maken, stackarn får hålla sig på behörigt avstånd och det känns givetvis inte så bra.

Kan man öva upp det här med närhet? För mig känns det dock som om min privata sfär behövs vara fredad med några få undantag.