det där med fysisk närhet

ikapiika 2008-08-26 19:25 (6 kommentarer)
Jag tycker inte om att kramas, eller ja, med mina barn, min man och min syster känns det bra, naturligt och mysigt. Med mina föräldrar, makens närmaste familj och mina närmaste vänner är det ok (av någon konstig anledning är det lättare att krama gamla killkompisar än gamla tjejkompisar) men thats it. Jag gillar inte att krama bekanta och inte arbetskamrater. Jag kan räkna upp otaliga obekväma situationer då folk kastat sig på mig, eller, ännu värre, situationer då jag känt att det förväntats en kram av mig men jag inte bara kunnat förmå mig till det, en sån situation uppstod på jobbet idag då en dam firade 60 år. Alla som jobbat där i tusen år gick och kramade henne efter uppvaktningen men för mig hade det känts tokkonstigt eftersom jag bara jobbat drygt 3 mån och mest känner henne till namnet. Jag hoppas hon inte tog illa upp.

Sen så tycker jag inte om fysisk kontakt när jag sover, i natt hade lillG mardrömmar eller något och tokskrek sådär en timma. Han lugnade sig lite när maken gick och bar omkring på honom men fick sen somna om i vår säng. Han är inte heller van att sova med någon nära sig och bökade hur länge som helst. När han väl somnade bar jag in honom till sin egen säng. Jag undrar om jag borde ha dåligt samvete för det.

Dottern är lika ogosig som jag. När man nattar henne får man hålla sig på behörigt avstånd. G däremot kan vara gosig och borra in huvudet i armhålan och näsan i decolletaget(som dock inte är direkt mjukt längre men mer om detta någon annan gång). Problemet är att G liksom tar slut på allt mitt närhetsbehov så det blir inget gos kvar till maken, stackarn får hålla sig på behörigt avstånd och det känns givetvis inte så bra.

Kan man öva upp det här med närhet? För mig känns det dock som om min privata sfär behövs vara fredad med några få undantag.

C.

Jag är typen som "kastar sig över" andra. Jag kramar och kindpussar ALLA vänner, släktingar, arbetskamrater och människor jag träffar i mer privata sociala sammanhang, som vänner-till-vännner. Det fungerar jättebra för mig; de jag vet har svårt med närhet (en del påtalar det och en del märker man det på - eller tror sig märka och då brukar jag fråga) är jag självklart inte så intim med. Jag upplever inte själv att någon "invaderar min privata sfär" när de kramar mig eller tar på mig (om det inte är en full, tafsande idiot, men det är en annan sak). Jag kan ogilla det om det är en människa jag känner aversion emot, men då säger jag alltid ifrån.

Alla kramas och pussar varandra (på munnen!) i min familj. Min mamma är mer som du - skyr fysisk kontakt i alla sammanhang utanför familjen. Min pappa är som jag, väldigt fysisk. Därför har jag svårt att säga om det är någonting man kan jobba på, eftersom jag ser så olika tendenser i den miljö som måste ha påverkat mig under min uppväxt.

Du kanske kan ha ett litet kramparty med förstående vänner och testa lite?

*okram*

2008-08-26 19:59:42

Anni

Måste man vara kramig? Det är klart att barn ska få alla kramar dom vill ha, men med andra vuxna måste man väl kunna få välja själv?

2008-08-26 20:15:26

tori

inte ska du behöva ha dåligt samvete för att du bär tillbaka G. det är bättre att du säger ifrån än att du ska ligga och lida för det?

*tillbakaburet barn* ;)

2008-08-26 20:33:07

Kristin

Jag kramar gärna sonen hur mycket som helst, och maken, men där tar det stopp för mig. Jag tycker det är hemskt obehagligt med kompiskramar, kramar från min far osv.. så jag förstår dig. Och undrar som Anni, måste man vara kramig? (Fast det känns så rätt ofta.)

2008-08-26 21:50:17

Jazz

Vet inte om man måste vara kramig. Men tänker mycket på föreläsaren som pratade om fysisk beröring, att bli sedd och få höra sånt man mår bra av. Det var så oerhört viktigt. Om man inte har någon beröring över till sina nära och kära så mister de något viktigt. För vem får jag beröring av om inte mina nära och kära? Om de aldrig ville krama mig, strykra med handen på min hud, då skulle jag skrumpna ihop och dö. Jag är beroende av att de vill beröra mig. Även om de själva inte skulle känna något sådan behov.

2008-08-27 19:14:15

ikapiika

Tack för alla kommentarer. jag lider inte så himla mycket av min okramighet egentligen, jag har inga fobier eller så. Det blir bara lite konstigt ibland, det som känns tråkigt är att jag inte har så mycket kram "över" till maken.

2008-08-27 19:19:15


Info
Namn
-
Född
-
Hemstad
-
E-post
-
Hemsida
Medlem sedan
2008-06-17
Antal texter
543
Övrigt
Disputerad specialist. Maka och mamma till två troll födda 03 och 06. Ägare till halvsunkig låda på kulle och fotbollsmammaSUV som får åka måånga mil varje dag.
Sjunger gärna men har (egentligen) inte tid. Äter hellre än lagar. Vin? ja tack!
Valspråk