Idag rotade jag i lite pärmar som min föregångare (aka tjejen jag vikarierar för) lämnat efter sig och råkade på mappen med ansökningar till min tjänst. Den borde jag ju inte titta i. Den kunde jag ju inte låta bli att titta i. Och där låg ju min ansökan överst, förstås. Och jag bläddrade till mina referenser och ser vad gamla chefen sagt om mig (hon som man var tvungen att vara rädd att få en utskällning från i tid och otid). Först ett plus om att jag är omtyckt och sen "- stora projekt, planering".
Så jaha. Ja, det där minuset är ju inte någon överraskning, men det fick mig att brutalt att ramla ner i gamla självifrågasättanden. Det var ju såhär, att jag fick ett projekt lagt på mig. Det söktes pengar, som de fick, och JAG skulle göra det. Eller ja, typ. Och jag var glad men ganska livrädd och undrade om jag skulle kunna genomföra det. Och sen blev jag ifråntagen projektansvaret bara sådär och sedermera blev alltihop nedlagt, på grund av dålig förankring och oklarhet i vem som skulle göra vad.
Och alltså. Jag fick aldrig någon feedback angående vad som gick fel, men det kanske är för mycket begärt. Men jag vet ju själv att jag 1. inte hade någon erfarenhet av projektledning och projektgenomförande, 2. inte hade klarhet i riktigt vad jag förväntades göra och framför allt hur många timmar jag fick lägga på det. 3. jag pluggade och skulle skriva d-uppsats samtidigt. Så nä, jag borde väl aldrig fått projektet. Det var inte min bästa arbetsinsats någonsin men att läsa det sådär svart på vitt som mitt misslyckande...
Och fem minuter efteråt trillar den första bokningen av undervisning ner i min mailbox. Det hör till min tjänst, och jag kan ju ämnet jag ska undervisa i. Men jag har aldrig gjort det, jag har ingen koll på hur lång tid det tar, jag har helt enkelt ingen kontroll och det skrämmer skiten ur mig. Min företrädare har lämnat efter sig jättebra dokument och arbetsmaterial och egentligen är det bara att boka tid och läsa igenom och sen köra. Enda sättet att få kontroll är att bara göra det, så jag vet vad det handlar om. Och enda sättet att lära sig bästa sättet är att göra misstag på vägen.
Men det skrämmer skiten ur mig. Och när jag sitter där och går igenom material och går igenom oklarheter för mig själv så hamnar jag i en sån förbannad självtvivel. Tänk om jag inte fixar det här? Tänk om jag inte klarar av det?
Jävla skitsjälvförtroende. Varför tror jag inte på mig själv? Varför har ingen lärt mig att tro på mig själv?
Och jag fick jobbet TROTS referensen. Varför kan jag inte bara fokusera på det?