we drove all the way to lancaster

I dag har jag skolat in mitt äldsta barn på fritids. Uhuuu, denna lilla gosse. Han var cool och lite blyg för sin unga söta fröken som skrev upp hans äggallergi på en post-it-lapp och verkade lite dimmy. Men det blir nog bra. Och jag faller gärna in i lite nostalgi när jag tänker på hur precis alldeles nyss han var ett ochett halvt år.

Och jag for till stan och köpte kläder åt mina växande barn, plötsligt är det ju höst och de har massor av kläder men det är bara kortärmade t-shirts och slitna jeans och omaka strumpor, så nu är det uppstyrt och jobben har redan börjat rulla i gång men jag tillåter mig själv lite mjukstart med kaffe och bokläsning.

Och i posten kom en tröja från Palmercash, den är lejongul och mjuk och prydd med en mustaschman som tryck, den är så rolig att jag garvar åt mig själv nu när jag har den på mig.

Det här kan jag inte förklara men jag känner mig som om jag är närmare ett genombrott när det gäller att förstå mig själv. Det känns som att en fet insikt lurar bakom hörnet, eller i periferin, och om jag fokuserar för mycket försvinner den helt. Istället sneglar jag lite försiktigt och börjar förstå. Flummigt, men mer än så kan jag inte förklara det.