Chefrelationer...

Igår låg jag och funderade på varför jag har såna problem med auktoritära personer (eller vad säger man? Överordnande?)... eller i detta fallet chefer. Om vi tar som exempel mitt nya jobb: när jag var på intervjun så hade jag jättekul med den personen som skulle bli min nya chef.. skojjade lite, flirtade lite och det kändes bra. Så fort jag blir anställd och han blir min chef så låser det sig. Why? Jag kan inte prata och blir jättekonstig och känner mig obekväm tillsammans med honom.

hobbyanalyserade det här i går och kom fram till att det är för att jag är beroende av honom.. och det går väl ännu längre tillbaka i tiden då jag har en extremt sträng pappa som alltid gjorde klart för oss att om vi inte gjorde som han sa... ja då skulle vi inte få ditt och datt eller så blev man helt sonika inlåst i sitt rum. Nu låter det som jag har ett monster till far. Det har jag INTE. Han är jättebra och ställer upp i alla lägen så här i vuxen ålder. Men han var sträng under min uppväxt - i all välmening. Men jag tror det har satt sina spår. usch det är jobbigt. Jag blir som 14 år igen... jag är ju trots allt 36 och har en bra position på mitt företag. Men jag törs liksom inte utnyttja det utan sätter mig någonslags "assistent position". Usch jag blir så ARG på mig själv. Hur hanterar man detta? Det ultimata vore nog en kvinnlig chef. Jag hade det både på Isle of Man och i Zurich under 2006/2007... och det var helt annorlunda.

Några förslag?