Jahaja. Nu har jag installerat mig hysat. Stuvat undan tusen flyttkartonger i gigantiska klädkammaren. Packat upp grejer. Insett att jag måste skaffa tusen nya möbler (hallå, det är STORT här, mitt möblemang är anpassat för 30 kvadrat, inte 65) och dessutom byta ut de jag har för de är fula.
Jag har varit och handlat, hittat soprummet, listat ut hur jag tar mig in i tvättstugan och hur man bokar (inte alls visar det sig). Katterna har lugnat ner sig och boar så sakta in sig (men fortfarande lite väl lite lådaktivitet).
Men fy. Det är läskigt med ny stad och ny läghenhet. Jag vill helst åka och gömma mig, i det gamla hemvanda. Jag känner INGEN här, jag hittar inte, jag vet ingenting. Det står typ två cyklar utanför sexvåningshuset med tre uppgångar. Betyder det att folk överhuvudtaget inte cyklar här, eller stjäls det cyklar så mycket att cyklarna förvaras i lägenheterna? Jag kanske borde köpa ett ordentligt lås, tänker jag som kommer från cykelstjälarstaden numero uno där jag har klarat mig med vanligt blocklås på den ostjälbara cykeln i typ två år. Och innan det levde den ostulen i samma stad sedan 1999. Den är MAGISK.
Och det är varmt trots regnet och jag borde dammsuga lite, men orkar inte röra mig. Jag behöver ställa in tv-kanaler men vet inte hur jag gör på den tv-n jag har nu. På min gamla 14-tummare visste jag exakt, efter tretusen flyttar, men den här är ett mysterium. Dessutom hittar jag inget produktnummer så jag kan googla manual.
BUHU. Vad jag känner mig ensam.