Jag har pms och är extra känslig så just nu är det en PLÅGA att vara här. I rummet jag jobbar sitter vanligen fem personer, men just nu är jag fast med de två jag har mest svårt att fördra (tack och lov finns det andra som jobbar som jag gillar, men inte i samma rum). Och MAJ GAD. En är segast och omständligast i världen, en pratar med miiild och snäääll röst hela tiden men har något helt annat där bakom. Och efter nästan sju år här kallar de mig fortfarande vid fel namn i var och varannan mening. Ibland kommer de på sig, men verkligen inte alltid.
Och sen ska det pratas mord. Det här har jag reagerat på förr här, efter tsunamin till exempel, allt alla otäcka händelser ska stötas och blötas och pratas om och avhandlas. Och nu är det Englamordet och kvinnan vars båda barn mördades i samma veva. Jag har verkligen aktivt låtit bli att läsa några detaljer whatsoever om det där. Min egen sinnesfrid säger åt mig att JAG VILL INTE VETA. Och sen står de här bredvid i en ändlös konversation om alla jääävla detaljer. Och jag vill inte höra, jag vill inte. Jag har sagt till, men det hjälper inte. Till slut fick jag gå in i grannrummet och störa kollegerna där, men det kan jag ju inte göra i all evighet. Jag är tillbaka på min plats nu och de pratar än (men nu är det om psykiskt störda och om cancer) och jag försöker kanalisera bort pratet med P3 på datorn men det går ju sådär.
Fy fan.