on the road again

I bland tröttnar man på håglösheten, grälsjukan, irritationen och de tusen ting som bara ligger och kräver att bli gjorda, man får spel på monotonin i all evighet och när en kär vän bjuder in till spontanlitenfest, och man bara panik-slår-bakut i tanken, det är då något behöver göras, det är då man stoppar in sin familj i bilen och far över landskapsgränsen.

Min man kallar mig vallhund, eftersom jag är så nöjd när jag har hela familjen samlad i bilen, alla sitter på sina platser och är under kontroll, det är bara vi, i vår bil, och inget som kan störa. Flocken är samlad, då sipprar oron bort. Ja, vi struntade i festen - ett säkert tecken på att familjegrejer behövs är när man får lite halvpanik vid tanken på att umgås med en massa andra folk - och gjorde familjegrejen, vi drog en bra bit bort, till ett ställe där mejerivarorna ser annorlunda ut än hos oss. Och där IKEA nästan skulle stänga, det var lugnt och fint och nästan folktomt, så vi köpte oss spontant lite prylar och sen letade vi upp en park, en stor stor park med höga träd och jättefin lekplats, så där hängde vi, klättrade, gungade och tokflabbade och sen stod jag och pussade min man och sexåringen blev mysknasig och stod lyckligt bredvid och sa "ni är KÄRA!" och vi drack alla varsin MER och så där var det, klockan tio en onsdagkväll, innan vi for hem mot vårt hems blånande berg under en rosagulblå himmel. I bilen pratade vi om Jim Morrison, Kenneth and the knutters, Sonja Åkesson och 1910-talsmode.
Så här är det ju: när man skalar av alla yttre omständigheter (som höskörd, altanbygge, andra jobbinhopp, varmt hus och så vidare) så är vi så BRA, då är vår familj bäst i världen.

Och den lilla utflykten gjorde underverk, bort med grollet och in med en lyckoinjektion direkt i kroppspulsådern. Nu sover de tre gossarna, de tre som är vackrast i världen.