Jag är förfärligt känslig inför att bli förbigången, att glömmas bort, och det här är om inte den första, så helt klart en av de starkaste gångerna det faktiskt har hänt.
Det är sommarteater här i päronland. Varje sommar sätts något upp, och proffs blandas med några ofantligt glada amatörer. Detta hände första gången för tolv år sedan. Jag gick då på gymnasiet och sjöng och spelade teater för fulla muggar. Min bästa vän blev tillfrågad om att vara med i den där uppsättningen. En annan nära vän likaså. Liksom en tredje. För att inte tala om ett gäng bekanta. Men inte jag.
Och fysatanihelvete vad ont det gjorde. Det var (är! kroppsminnen!) som att någon greppade tag om lungorna på mig och klämde ihop dem på mitten. Men jag stod ut. Jag gick hemma en hel sommar, inget sommarjobb hade jag heller, och såg inte röken av mina vänner för de hade fullt upp med repetitioner och föreställningar. Som om det inte räckte, även om det inte har med kärnpunkten att göra, var jag tillsammans med en tråkig typ jag inte var kär i och som ändå inte hade tid med mig. Han heller. Jag gick hemma som en liten martyr och LED.
Och det VÄRSTA med alltihop var att jag låtsades att allt var bra. Jag är övertygad om att det inte hade gjort lika ont, och inte gjort ont lika länge, om jag bara hade släppt ut de där besvikelsekänslorna, gråtit och snorat lite och varit sådär fult avundsjuk en stund. Inför någon annan än mig själv, alltså. Men jag gjorde inte det, jag låtsades. Jag låtsades och låtsades och krampen i bröstet satt järnhårt. Så hårt att jag tolv år senare inte har minsta problem att känna den där igen av bara minnet.