Det var

femton år sedan jag låg på BB. Jag hade haft värkar i över ett dygn. De sista 12 timmarna hade tillbringats på förlossningen i dvala. Natten hade varit lång, jag var trött och illamående. Din pappa satt vid min sida hela tiden. Han var ett stort stöd den natten. Masserade mina handleder och peppade mig fast han säkert var lika trött som jag.

Plötsligt fick du bråttom ut. Värkarna som varit lite klena blev allt annat än klena.
En jättevärk stannade kvar och klingade aldrig av. När de lyssnade efter dina hjärthjud tonade de sakta ut i bakgrunden. En läkare tillkallades och lyssnade på det gammeldags viset, genom en trätratt mitt på magen. Akutsnitt, sa hon bara. På ett ögonblick fylldes rummet av folk. Jag flyttades över på en bår och de började söva omedelbart. Jag var för trött och omtöcknad för att riktigt ta in vad som hände. Din pappa däremot, han sa att han upplevde de värsta 20 minuterna i sitt liv. Men strax därefter, kl.10:14 såg du dagens ljus. Då var det han som fick se dig för första gången. Jag sov. En liten, liten flicka på drygt 2,5kg med massor av mörkt hår. Du fick till och med en rosett när du piggat på dig lite.

På eftermiddagen fick jag se dig. Tyvärr har jag och narkos aldrig varit kompisar så jag var nog fortfarande rätt groggy. Du var så fin, stora ögon och rosett i håret. Hungrig var du jämt. Du åt var och varannan timme, dygnet runt. De första veckorna gick du upp nästan 5hg i veckan. På BVC undrade de om jag bara hade grädde i brösten :)Jag höll andan när du sög tag, det gjorde ju så ont. Men att se dig mätt och belåten en stund senare, det var mödan värt.

Idag fyller du femton. Är tuff och grinig om vartannat. Tycker föräldrar är mossiga. Du har pojkvän och känner dig vuxen. Bråkar och slänger med dörrar. Men ibland kommer du och vill prata, om sånt som är fint och sånt som är jobbigt. Du vill att jag ska krypa tätt intill, krama dig och killa dig på ryggen.
Då smälter mitt hjärta.

Jag älskar dig ♥
Grattis!