Det är ju typiskt mig att inte fatta att något är fel förrän jag får motsatsen uppkörd i ansiktet. Till exempel att det inte behöver bero på att jag gjorde en dålig intervju, eller på att det allmänt är jobbigt med intervjuer, när jag är så trött att jag gråter efteråt. Det KAN också bero på en allmänt jobbig intervjuteknik (korsförhöret hörni, jag rekommenderar det inte), och på en arbetplats som känns ocharmig och trist och instängd och bara - nääää.
Det kom jag inte på förrän efter första intervjun idag då jag insåg att jag var glad och energifylld och kände att JAG VILL JOBBA HÄR. Efter andra intervjun var jag lite mer osäker på mig själv men kände igen JAG VILL JOBBA HÄR.
Såatt. Ni får fan inte släppa tummarna än. Vi håller för att rätt ställe vill ha mig helt enkelt. Japp.
Nu däremot blir det vin, fryspizza och glass. Because I'm worth it.