Projekt Smidighet börjar ge resultat! Jag är ju tjejen som redan på kyrkans barntimmar noterade att det var obekvämt att sitta med benen utsträckt rakt framför sig, som alla andra gjorde. Tjejen som fick kiropraktorn att förfäras häromsistens över hur korta muskler som där fanns.
Har jag böjt mig framåt med raka ben har jag nått ungefär till knäna. Med lite uppvärmning och ordentlig sats har jag kanske kommit ner till golvet med fingertopparna, fast bara kanske.
Sånt är inte så himla bra, kan jag meddela. Med tiden får man ont i både rygg och höfter och fötter. Och blir ännu stelare av bara farten. Och just på grund av fötterna, och på grund av att jag upptäckte hur glada de blev när jag varit på yoga, började jag göra ett 20-minuters yogapass om dagen. Fem vändor solhälsningar och så lite "sitta på golvet och falla framåt över benen" på det. Och vet nirå? Senaste dagarna har jag nått golvet med raka ben redan ouppvärmd. Och uppvärmd och med sats får jag ner handflatorna. Det har ALDRIG hänt i mitt tjunieochetthalvtåriga liv. OCH jag lyckades just lägga ner huvudet på vänsterbenet när jag fällde mig framåt i sittande.
Det GÅR.