Tvära kast

i livet just nu.
Fredagen var en tung dag.
Så många ledsna släktingar och vänner. Att se kistan bäras ut av hennes farbröder, bror och pappa till den väntande bilen var overklig.
Pappan sträcker sig på tå för att se en sista skymt av bilen innan den försvinner runt hörnet, och sen är hon borta.
På riktigt. Så svårt att förstå.

På församlingshemmet är det fika och vi pratar lite efteråt. Med är den nyaste släktingen, ett bedårande charmtroll på 8 månader. Hon lockar många att skratta mitt i bedrövelsen.
Det känns fint.
Själv har jag en tanke om hitta en buskros med samma namn som dottern, att ge som en minnesgåva till hennes pappa. Vi får väl se.

Vi har haft en fin helg annars. Mycket prat och lite sömn visserligen, men bra.
Söndagen tillbringade vi i trädgården med att sätta upp staket. Livet går vidare och man bygger på det. Var och en på sitt sätt.

Enda smolket var väl ett plumpt telefonsamtal från min syster på söndagskvällen.
Men det är som det är med det.
Svejs.