jag vill alltid gå med dig

I går var en fin dag nästan hela tiden förutom på eftermiddagen när jag ledsnade ur och var lite drama queen (på all ren och skär otacksamhet och gnäll och klagan på att tv-spelet är för svårt eller på att köttbullarna inte är goda och sådär bråkigt och klagigt och skrikigt HELA TIDEN) och grät och sa att jag skulle åka bort en liten stund för att inte bli GALEN. Men sen kom sexåringen och var ledsen han också och så blev det mesta bra igen när vi hade tröstat varandra. Vi har lite samma humör, vi två. Sen lekte vi fint i sexåringens totalt nystädade rum (som jag kämpade med i fem timmar tidigare under dagen) och vi fick vara tågresenärer i hans säng. Och på stationerna fick man dessutom adoptera barn i form av fem dockor som hade kommit fram ur alla skräpgömmor i rummet.

Och idag har det varit fint och värdefullt och ömsint och vardagen när den flyter på, är ack så fin. Vi åkte in till stan och gick på barnteater och gossarna ville vara finklädda så skjortor och slipsar fick plockas fram och femtitalsjeans på den ena och tajta jeans på den andra och så skinnjackor och små färgglada paraplyer mot snöregnet. Sen tänkte vi köpa med oss thaikäk från stan men tänkte om, och åkte hem och brassade ris och stekte laxer i kuber och drack misosoppa, eller "saltsoppa" som den minsta sonen sa.

Och ja, vardagen, det är ju den jag kommer till, barnen växer och är stora och snart skyr de mig som pesten, men än så länge får jag tvätta deras hår och klä på dem pyjamas. Och rutinsaker som att smörja in med salva och sen ge astmamediciner och kamma håret litegrann kändes extra fina och ömtåliga och värdefulla idag. Och nu sover de där gossarna, alla tre tror jag, dessa människor som står mig allra närmast i världen.