Såhär va. Vikten och sötsaksberoendet har ju eskalerat bortom allt förnuft här. Så i söndags bestämde jag mig för att det får vara nog och betalade ett medlemsskap i viktklubb.se. Jag vet ju av erfarenhet att bara det där nedskrivandet hjälper MYCKET. Och jag tror fortfarande att bara jag lyckas låta bli sötsaker så mycket jag bara kan kommer det att ge resultat. Jag blir kanske inte en femtiokilos donna av det (men det vill jag ju å andra sidan inte bli heller) men kanske några kilon lättare i alla fall.
Men jag räknade inte med den här STRESSEN. Stressen av att se att jag inte lyckas komma ner till de där kalorierna jag ska komma ner i för att gå ner ett halvt kilo i veckan. Även om det egentligen inte gör något för min egen skull så står det ändå där svart på vitt att jag går lååååångt över "mallen". Och sen läser jag om alla som har sååååå svårt att lyckas äta upp alla sina 1500 kalorier om dagen. Och de ljuger ju säkert, men då har jag en vän som just har varit till en dietist och fått veta att hon äter alldeles för lite och nu får kämpa för att komma upp i samma summa mat som jag äter när jag håller igen.
Och det stressar mig och jag får matångest redan vid frukost för att även den rusar över den avsatta nivån trots att det är en jättebra frukost på yoghurt och osötad müsli, linfrön, ett par torkade aprikoser, morotsbröd och till och med rökt (kravmärkt) skinka istället för ost. Till och med dithän har jag gått, men ändå får jag bara ångest och känner mig som en onormal jävla fettblobba som inte kan äta så lite som jag ska.
Och, hörni, det var ju inte meningen.
Såatt. Omfokusering. Ignorera alla andra. Jämföra med bara MIG. Äta ordentlig bra mat, utan att hemfalla åt rinnig äcklig lättfil och sånt, unna mig massor av frukt när suget kommer (för det gör det) och sen se vad som händer av det. Okej? *upprepa i det oändliga*