En klok kommentar av Aniara på min förra text fick mig att haja till en smula: "Du är naken nu och känslorna spretar åt allt håll i all obalans. Det är inget farligt och bädda om dig med bra saker till du fått tillbaks ditt eget skinn." Och herreminje, det är ju precis så. Naken är jag. Känslorna ligger på ytan och det vet vi ju att jag inte är van vid. Jag blir arg och skriker (åt katterna mest, stackarna)(och hörni, så arg blir jag ju ALDRIG), jag läser någon bok eller artikel och gråter, jag lyssnar på musik och gråter. Mest så, men emellanåt blir jag hjärtansglad åt något också. Sådär att jag skrattar högt och hoppar på stället.
Det är märkligt. Men jag tror det är tillfälligt, att jag hittar mitt eget skinn igen, snart.
Men under tiden håller jag mig för mig själv och försöker bara fungerar. Jag har tagit promenad i vårljuset (trots yrseln), jag bakar rågsiktsbröd, jag funderar på vilka de bästa låtarna som någonsin gjorts är och DET hörni, det är svårt.