På rymmen

Vid tiotiden i fredags kväll bestämde jag mej för att hänga på. Några kompisar skulle köra upp till Stockholm bara över lördagskvällens melodifestival. Alldeles för långt att köra för bara några timmar, men OK. Varför inte!

Schlagerlåtar för full hals hela vägen upp. Lilla bilen hoppade i takt. Fyra ärtiga bönor inklämda i en vårgrön bil med studs i däcken.

Hann med en försenad födelsedagsmiddag med Klokaste och Käraste vännerna. Djupsinniga och filosofiska samtal över god mat och senare vidare över en kaffekopp. Jag satt där på fiket, med soft musik i bakgrunden, slängde fötterna över ena armstödet och såg på mina vänner och bara kände lyckan som en trivsam värme i magen.

Till sist strosade vi hemåt och smet in och tog en liten sängfösare på favoritkrogen runt hörnet. Mer kreativa planer. Färg, form, känsla.

En kväll, plus en liten kort snutt morgon innan jag skulle hem igen. Promenad till ICA för att köpa färskt frukostbröd. Vårsol i ansiktet, kall, klar Stockholms-luft i djupa andetag. Små snödroppar i solskenet på murkanten till Maria kyrkogård.

Men underbart är kort! Hela min själ protesterade mot att åka tillbaka. Jag är hemma i Stockholm, har fortfarande så stora bitar av mitt hjärta där!

Det är så tungt ibland, att öppna känslor och sen vara tvungen att lägga locket på direkt igen. Jag är så mycket mer där än jag kan släppa fram till vardags. Kanske är det så att min lilla stad här är mej för trång? Det är lättare att andas i Stockholm, men småstadslivet är enklare och bekvämare.

Det är nog så att vara delad mellan två hem. Denna eviga längtan efter det andra.

På hemresan var jag skör. Full av längtan, tvivel, höga berg och djupa dalar av känslor. Kanske var det därför kompisens ord tog så hårt. Vi bråkade, mest av trötthet egentligen, men hon sa saker som gjorde ont. Riktigt ont!

Hela denna underbara helg överskuggades av en liten elakhet, kanske bara missförstånd, men som kändes så orättvis och hård.

Och imorse - SNÖSTORM! Som en liten påminnelse om hur det kan gå när man öppnar knopparna för tidigt och tinar upp känslor innan man vet om solen kommer att finnas kvar där och värma.

Men ändå - jag lever hellre för ögonblick, med alla känslor öppna mot livet. Hellre kantstött än inlindad i tristessens bomull!