Stick

i hjärtat av avundsjuka.
En kollega berättar att hennes man fått befodran på jobbet. 5000:- mer i månaden.
Och ja, jag kände ett stick av avundsjuka.
Inte för att jag missunnar dem pengarna eller jobbet. Utan för jag vill också ha detsamma.
Trygghet, resor och pengar som räcker till mer än mat och räkningar. Många på jobbet har kommit tillbaka från sportlovet. Det har varit resor utomlands och i sverige. Tjena, jag kommer för fanken inte ens till Helsingör med barnen.

Barnen kommer själva hem från en resa med pappan, 3 dagar i Tyskland. Jag unnar dem verkligen alla resor. Det är kul att de får chansen, fast inte jag kan ge dem det.

Men det sticker i hjärtat när de frågar varför vi aldrig reser? Du kan väl spara mamma?
Det gör jag redan svarar jag, till staket, buffert till huset om något går sönder, till sommardäck på bilen. Där är redan småsaker som måste fixas i huset inom kort. Droppande kranar osv... Jag måste tänka ekonomiskt och ordentligt. Här finns inget skyddsnät för mig. Inga föräldrar som fångar upp om man trillar igenom.

Jag vet att jag borde vara glad för det jag har. Men just nu räcker inte pengarna mer än till räkningar, bensin och mat. Jag behöver kläder, det börjar tryta på allvar i garderoben.
Barnen prioriteras med kläder och gymkort. Jul och födelsedagar har satt sina spår. Önskan om att kunna unna sig själv något är stor.
En bok, en blus eller en kräm som doftar gott.
Något nytt till hemmet, eller att åka och hälsa på systerdottern som går och väntar på att bli mamma om 3 veckor. Men bensinen är för dyr.

Jag försöker att glädjas åt det jag har. Vet att jag till och med tog upp det som något jag måste komma ihåg på min årslista. Men det lyckas inte så bra just nu. Och tittar man ut blir man inte gladare. Regn och blåst har avlöst vartannat i hur många månader nu?

Imorse var jag åtminstone feberfri så jag kunde gå och jobba. Alltid något.