Sådär. En vecka heltidsjobb inklusive pendling senare. Det har varit helt okej. Jobbet kan jag med ryggmärgen och socialt blir det ju knappt bättre. Och jag märker alltför väl fördelen med att vara anställd privat jämfört med kommunalt. Tjo. Dålig sömn första delen av veckan, vilket jag framför allt tror beror på att min hjärna inte är van vid det här heltidstempot. Nu heltid med uppstigning sex och 3 timmars pendling per dag. Tjena.
Nåja. Jag har fått förlängt till 20 februari, förhandlat upp lönen med 1300, och nu är det helg och jag ska försöka träna och städa och laga matlåda och vara med mina gnälliga katter.
Och idag. Idag slutade jobbdagen med en öl vid matbordet på jobbet, och sen knallade jag den välbekanta vägen till tåget med iPoden i öronen. Och den började spela Lars Winnerbäck och hela situationen drog mig abrupt tillbaka i tiden. Brustna hjärtans höst. Hur allt högg och vred sig i mitt bröst. Du kan dränka dig i minnen eller litervis med vin. Du kan sjunka ner i sörjan och vända dygn. Men allt är gjort.
Jepp.