Jo, det var ju den där tv-bänken. Lack, brunsvart, 500 spänn. Jag bestämde att jag skulle ha den någon gång i höstas, men konstateradeatt jag behövde bil för den väger 20 kilo och det fixar jag inte att ta på bussen. Nu var dagen då det var dags att köpa den alltså. Längre än till vikten hade jag dock inte tänkt.
Först stod jag på lagret och insåg att den är inte bara tung, den är rätt STOR också. Aka otymplig. Och jag må vara en inte särdeles liten tjej, jag når nästan 170 centimeter över havet och tynger marken med modiga 80 kilogram. Men det är inte vidare mycket muskler i de kilona: jag är en svagis. Då är det tur att det går förbi starka män som förbarmar sig över den tafatta tjejen som kämpar med ett tvbänkpaket (eh, ja, ibland välkomnar jag de där inte särskilt könsöverskridande stunderna, vid en punktering på en regnig elgigantenparkering för några år sedan till exempel).
Jag funderade över hur fan jag skulle få bänken från bilen till lägenheten, men fick snart inse att det var det minsta problemet i sammanghanget: hur fan skulle jag få in den i bilen? Den var för stor. Med hjälp av en, återigen, man som som förbarmade sig (denna gången en truckförare som körde vagnar på parkeringen)fick jag in fanskapet i bilen men då gick inte dörrarna att stänga. Och den var för bred för att gå genom hålet från baklucka till baksäte. Såatteh. Genom att helt sonika riva av kartongen och flytta smådelarna till bakluckan lyckades jag efter sjukt många om och men äntligen stänga bildörrarna. Och mjukare körning har inte skådats på vägen från IKEA, för inte fan satt de fast, bänkskivorna.
Sen visade det sig att det inte var alltför svårt att bära in fanskapet när det var i mindre smådelar, så nu ligger delarna i hallen och väntar på att jag ska orka skruva. Och jag vägrar titta noggrannare efter förmodade repor.
Så det gick. Men inte fan var det snyggt.