Upp och ner

På mitt regnvåta fönster kryper en sömnig fluga, sakta mot kanten. Utanför hänger regnet som en tung dimma i små våta droppar som inte vågar falla ner. Själv har jag drömt bort morgonen på ett möte utan att riktigt orka engagera mej. Antar att det är allergimedicinen som ligger som en trög huvudvärk i bakgrunden.

Det är svårt att tro att det var jag som stod och sjöng för full hals i går. Konsert, fullt ös och massiv energi hela vägen. Jag kände och uttryckte glädje. Jag kan - jag vet att jag faktiskt kan komma över den här barriären om jag verkligen måste. Det finns där nånstans inuti mej bara jag hittar rätt sätt att släppa loss kraften och kreativiteten. Den där känslan av att vara levande, utmanad, stark, oövervinnerlig. Den djupa tacksamheten och lyckan. Kärleken, viljan att ge, att älska, att dansa. Att bara vara här och nu. Ett ögonblick i min hand.

I lördags kväll var jag ensam, ledsen och trött. Ringde en vän och gnällde av mej det värsta. Om den tunga tröttheten som suger lusten ur allt. Om hur jag tappar tron på mej själv, Gud och hoppet om framtiden. Denna ljumma leda, i en bekväm soffa framför TVns meningslösa pladder.

Kraften kommer genom ilskan. Det är ju för fan inte så här jag vill leva mitt liv! Jag vill förändra, jag vill tänka annorlunda, agera annorlunda, komma vidare och bli den riktiga Anni igen. Med kraft och fart och friskt humör! Ut på lång promenad i solen. Lyssna på inspirerande människor. Vända tankarna positiva igen. Se möjligheter och våga ta chanser.

Det finns inget som hindrar mej egentligen. Bara mina egna begränsande tankar och förutfattade meningar och måsten och borden. De är som tjocka murar som burar in mina känslor, min vilja och min kraft.

Jag antar att man skulle kunna sammanfatta det hela så här: Det går lite upp och ner.