Jaha, så kom det då. Tack, men nej tack. Och vill ni höra vilken fantastiskt anledning? Jo för att, sa HR-killen, EGENTLIGEN så var jag helt perfekt för jobbet och gjorde ett jättebra intryck: rätt attityd, serviceinriktad, rätt erfarenheter... osv. MEN. Det var en som hade jobbat där tidigare som hade sökt jobbet och eftersom det var ett vikariat så fick den personen det. Hade det varit en tillsvidareanställning däremot så kanske.
Pfft. Det värsta jag hört.
Jävla skit.
Och därtill vaknade jag med känslor kvar från en dröm där jag återigen var 10-11 år och blev utstött och elakt behandlad av mina sk vänner. I drömmen var det så glasklart - det är ju därifrån alla mina demoner kommer. Rädslan för att bli bortvald och för att ge mig hän. Och efter 20 jävla år är de fortfarande kvar.
Så här i vaket tillstånd är jag mindre säker. Kanske mest för att jag inte aktivt minns precis hur det var då. Men någonting minns tydligen. Jag kanske borde sätta mig med min gamla dagbok från mellanstadiet. Eller kanske inte. Hemska tid.
Såatteh. Jag tror att jag drar täcket över huvudet igen och skiter i att vara med på den här dagen.