Anni virvlar sina lurviga...

Fördomar ska man akta sej för att utmana. Då kan man bli av med dom på kuppen!

Jag har alltid varit lite skeptisk till bugg-dans. Visst, det ser coolt ut när folk svänger runt och slänger omkring varandra på dansgolvet, men jag har ändå aldrig riktigt sett det som nåt för mej. Dessutom får jag akuta rysningar av dansbandsmusik. Det är något med hela konceptet som känns lite medelålders och luktar för mycket herrparfym. (Ja, jag står för mina fördomar, jag har samlat ihop dom alldeles själv!)

Men så igår kväll drog en kompis med mej till hembygdsgården i Bortre Krokhåla. Jag hade tveksamt gått med på att testa en gång, mest för att hon bad så snällt och behövde lift dit.

Så fort jag satte foten innanför dörren drabbades jag av nostalgi. När jag var tio år, dansade jag gammeldans i en precis likadan bygdegård i en annan liten by längst bort i skogen. Jag kände mej ungefär lika gammal när jag tog fram mina inneskor (ja, bara en sån sak!) och ställde mej längs väggen med alla andra nybörjare.

Stå i en ring, byta danspartner i tur och ordning mellan varje dans, steg fram, steg bak, hålla takten, 1-2-3-4. Jodå, det gick väl rätt OK. Sen skulle man snurra också, hoppla - vart tog takten vägen? Var det framåt eller bakåt efter snurren? Men så äntligen lyfte det. Jag fick en kavaljer som måste gått nybörjarkursen förut, det märktes. Plötsligt DANSADE jag faktiskt, det är nåt helt annat än att stolpa fram och tillbaka och räkna steg. Wow! Det här var ju kul!

Alla var nyktra! Ingen tafsade (utom möjligen av misstag, men det får man ursäkta, nybörjare emellan). Det var trevlig stämning och full fart. T o m musiken var uthärdlig för det mesta.

Eftersom man bytte danspartner hela tiden fick man en bra koll på alla konstiga varianter. Det var han med spagettiarmar som inte förde alls. Det var han som förde bestämt, men tyvärr hela tiden en halv takt efter musiken. Det var han som minsann skulle snurra minst tre varv för att stila lite extra. Och jag var hon som snurrade iväg åt fel håll och sen fick tvärnita och börja räkna 1-2-3-4 med sammanbiten min.

När vi var färdiga (och det var vi! *svett, pust*) då var det dags för fortsättningskursen. Och DOM kunde dansa! Tjohej vad det gick. Så där bra ska jag oxå bli när jag blir stor! Så jag tänker faktiskt gå dit igen! Och igen! Tills jag blir balens drottning!


Jag slutar aldrig att slå mej själv med häpnad!
Frågan är om jag äntligen har insett att jag faktiskt ÄR medelålders och att det är dags att ge upp och anpassa mej? Eller om jag är tuff och modig och vågar utmana min världsbild och erkänna att jag haft fel? Strunt samma vilket egentligen! Livet är för kort för att vara panelhöna! :-)