Stort tjolabaloo

Jag är omgiven av en hel drös alldeles underbara vänner! Dom samlades, från när och fjärran, för att fira mej nu i helgen. Jag har fixat och pysslat och haft smärre ångest i en vecka för att arrangera hela detta kalas, men när det väl kom till kritan blev det jättebra! Alla fick plats och maten räckte. Och kul hade vi också!

Det började lite stillsamt med samling kring glöggen och sen massa mat och en hel del rödvin. Jag hade fixat kall buffé med diverse "tapas" och det blev faktiskt jättegott. Tårta, bröd och sås delegerade jag till mer matlagningsbegåvade vänner. Det är bra med förstärkning ibland. Likaså hade jag lånat in en hög skivor och utsett en kollega till discjockey, och hon fick minsann fart på oss och vi dansade runt som galningar.

Vi avbröt med lite tokiga charader där mitt i och sen tog Poeten fram sin gitarr och vi ylade på efter bästa förmåga. Bästa vännerna sjöng en egenkomponerad sång till mej och jag blev rörd till tårar, men som tur var hade dom lagt in ett fullkomligt vansinnigt "tittut" för att rimma på nåt, så då började jag fnissa istället. Bästa, bästa bästisarna! Sen hade dom hittat på massa presenter åt mej, jättefina saker, valda med hjärta och omsorg och mycket kärlek. Och så lite på skoj också, som t ex presentkortet på hajdykning… Och jag gick på det med hull och hår och var mest glad för att dom inte försökte få mej att hoppa bungy-jump!

En av vännerna däckade med akut huvudvärk lagom till efterrätten så henne stoppade vi om inne i gästrummet. Framåt tretiden vaknade hon till och kom ut och dansade på bordet resten av natten. En kompis som är massör försvann in i sovrummet med en stelnackad typ som kom ut igen efter en timme och såg salig ut. Nejdå, det var precis lika oskyldigt som det lät. Det var inte förrän senare som det förekom avancerat hånglade bakom kylskåpet. (Tyvärr inte med mej dock.)

Det var så länge sen jag fixade nåt så här stort så jag hade glömt att jag faktiskt kan. Receptet på en lyckad fest är att blanda så många trevliga människor man bara kan, stoppa in dom i en liten lägenhet och låta dom roa sej själva och varandra. Mata regelbundet och häll på lite vin, så orkar man hela natten.

Framåt halv två droppade dom första av, och skyllde på att dom skulle upp och göra nåt viktigt dagen efter. Då gick resten av oss in i andra andningen och dansade för fullt till framåt fyra. Hoppas att grannarna också gillade musikvalet!

Sen var det bara övernattningsgästerna kvar, och festen gick in i "halsa sambuca direkt ur flaskan för att inte somna"-stadiet. Framåt halv sju däckade vi sista tappra själar på slumpvis utspridda madrasser och kuddar på golvet. En av dom sista kommentarerna jag minns var från en 47-åring som påstod att han kände sej som tonåring på nytt. Ganska schysst omdöme på hela taget tyckte jag och slocknade.

Vid tiotiden började dom första murvla upp igen och leta efter kaffet. Själv hade jag ingen röst kvar. Först trodde jag det berodde på sömnbrist och avancerat skrålande hela natten, men sen insåg jag att det nog faktiskt var en rejäl förkylning som passade på att bryta ut mitt i alltihop. Så nu har jag förmodligen smittat alla mina näraste och käraste med snuva.

Resten av dagen satt vi där och åt bakfyllefrukost i godan ro, så där underbart, avslappnat. Resterna åkte fram ur kylen och kaffepannan gick varm. Dom sista åkte vid sjutiden på kvällen och vi kom överens om att göra om den här bravaden till sommaren eller så… Käraste vännen är kvar och håller mej sällskap ett par dar till, och det är skönt. Annars hade det blivit väldigt tomt att bli ensam kvar efter allt det här ståhejet!

Själva festen är jättekul, och dagen efter är nästan ännu bättre. Då har alla tjusiga klackar och slipsar åkt av och ingen bryr sej om att mascaran flyttat söderut. Det är så avslappnat och man kan sitta där och bara hänga med vännerna i all enkelhet. Alla är så där lagom mosiga och ingen bryr sej om disken. Varför gör jag inte sånt här oftare?!