Förväntan

Jag känner mej stressad! Planerar en fest för 20 personer och inser att det är tusen saker som ska fixas och det är jättekul och lite läskigt på samma gång. Tänk om det inte blir bra? Tänk om maten inte räcker? Om folk inte trivs? Om alla sitter där och gäspar och går hem efter en timme…

Och egentligen är det bara jag som är dum. Det är mina bästa vänner som kommer. Dom är trevliga och vill mej bara väl! Alla hör av sej och erbjuder sej att hjälpa till med allt möjligt. Det kommer att bli jättebra. Det är bara perfektionisten i mej som nojar! Så onödigt egentligen!

Menyn är planerad, jag har räknat gafflarna och dom räcker, jag har fixat sittplatser och övernattningsplatser, jag har avsatt tid för att handla och laga mat, jag får låna extra karotter av mamma - allt är under kontroll. När ska jag kunna luta mej tillbaka och bara njuta av utsikten på vägen?

Ibland blir jag lite trött på mej själv. Allt som rubbar mina cirklar är läskigt, även om det är kul saker! Jag måste bara få måla fan på väggen en stund, sen blir det jättebra när det väl blir av. Jag vet ju att allt löser sej, jag fixar det, jag är jättebra på att fixa! När jag nu VET det, varför kan jag inte bara hoppa över ångest-stadiet och gå direkt på det roliga?

Nu i helgen hade jag mamma, pappa och faster på besök. Jättemysigt! Maten blev god. Jag sa lite förvånat till mamma "Tänk, jag KAN laga mat" (för jag gör det så sällan). Jag skulle bara behöva göra det lite oftare, så jag faktiskt förstår att det inte är så märkvärdigt. Jag menar, hittills har jag inte förgiftat någon alls! Det gäller bara att lägga kraven på rätt nivå. ;-)

Och längst in i min pirriga mage bor en förväntan och en glitterglad liten unge som väntar på julafton!