Irriterad. Irriterad på mig själv. Varför detta ständiga ältande? Varför är det så svårt att gå vidare? Jag har ju fått ett ”tack men nej tack” från den här personen men ändå så hänger jag liksom kvar. På något plan försvarar jag det för mig själv med att vi ”ju är kompisar” också. Jo tjena. Och att jag låter honom få uppta så stor del av min tankeverksamhet. Dumheter är vad det är. Och rent krasst vill jag ju heller inte ha någon som, trots flickvän, viskar väna ord i örat på någon annan. Finns det något magiskt trick, månntro?