Okej. Jag har inte särskilt många vänner här i stan. I helgen har jag faktiskt försökt hooka upp med dem, för att slippa sitta hemma själv som vanligt. En fika imorgon tycks det åtminstone bli. Det är ju bra. Fast det var inte den vännen det här skulle handla om (andas ut, baby).
Det handlar om hon som jag vill räkna som en av mina närmaste vänner alla kategorier. Och om hur jävla ont det gör att inse att man inte är i närheten av lika högt räknad själv. Eller jag menar - hon gillar mig, hon räknar mig som vän, det vet jag. Men hon har mycket att göra, många vänskaper att underhålla, och jag prioriteras helt enkelt rätt långt ner på den listan. Jag vet att hon är medveten om det dessutom, om att hon inte är världens bästa vän just nu. Och det finns omständigheter och så vidare. Jag är så jävla empatisk.
Men framför allt finns det ju ingen anledning att anklaga henne för något heller. Vad skulle det tjäna till? Jag kan ju inte tvinga henne att prioritera mig. Jag kan inte tvinga henne att tycka att jag är viktigare än vad hon tycker. Det är inte hennes fel att jag inte har fler vänner än jag har.
Självömkan schmälvömkan. Men det är det där jävla bortvaldhetsspöket.
Jag skulle se på En kärlekshistoria ikväll tänkte jag, filmen alltså. Men det känns som en jävligt dålig idé.