Insikt

Jobbet suger. Inte jobbet i sig, det är kul.
Men att inse att jag försöker göra jobbet även till andra, utan mer än att de tycker jag är en bitch, som lägger näsan i blöt. Det kan jag vara utan. En riktigt allvarlig sak höll på att hända idag. Jag meddelade ansvarig för vad som höll på att hända och fick svaret.
- Du jag kan inte prata nu.
Nähä??!! Tiden gick och deadline var nära. Alltså fixade jag det själv. Eftersom jag brukar säga vad jag tycker, gjorde jag det denna gången också. Till vederbörande som borde gjort något åt situationen. Varpå jag fick svaret som kan sammanfattas så här.
- Du är inte min chef.

Och vet ni vad. Det har personen rätt i.
Jag vill alltid göra ett bra jobb. Alltså tar jag tag i saker. Även de som är utanför mitt ansvarsområde. Bara för att jag vill att slutresultatet ska bli bra.

Det ska jag sluta med. För jag är ingen chef över de personerna. Jag ska sluta ta vid där ingen bryr sig. Det får cheferna göra.

Undrar om mina kollegor kommer tycka det arbetssättet är bättre?

Jag har givetvis informerat min chef om läget. Där står klart att de tycker jag gör ett väldigt bra jobb. Det gör jag.
Givetvis tycker de det. Jag gör ju deras arbete så de slipper. Men det är slut med det.

Idag kom insikten att jag tar ett mycket större ansvar än jag behöver.
Var och en får ansvara för sin bit hädanefter.
Även om jobbet blir lidande.
Vill ledningen att jag ska ta detta ansvaret,
för det kan jag. Ska jag vara chef och ha lön därefter. Basta!