trauma

För ungefär sju år sedan gjorde jag av en ointressant anledning en ryggmärgsgrej. Eller inte JAG; men en läkare försökte ta ett ryggmärgsvätska från mig. Han var osäker, ny på det, sköterskorna var osäkra. Tre stick utan att någon vätska kom ut. Ryggen drog ihop sig och skrek förmodligen NEJ fast jag inte fattade det. Det drog ut på tiden och det fjärde, femte, sjätte och sjunde sticket kände jag, fast det inte var meningen att jag skulle känna något alls. Bedövningen hade alltså börjat släppa - rejält - och där kände jag en spruta långt inne mellan mina kotor. Jag tror inte att läkaren riktigt fattade att bedövningen hade släppt. När det gick upp för honom så ville de fylla på bedövningen och fortsätta sticka. Min man som stod bredvid såg min panik och smärta och fick avbryta rubbet.

Jag ska inte dra alltihop men det var VIDRIGT och jag hade glömt det här tills jag såg Grey's i kväll och uppenbarligen har jag ett ganska tydligt trauma i kroppen efter det där misslyckade skiten för när Izzie skulle stickas i ryggen började mina tårar rinna som om en strömbrytare hade slagits på. Och det släpper inte riktigt. Det är otäckt och samtidigt lite intressant. Jag har inte tänkt på det på jättejättelänge men nu kom det tillbaka, visst, det var inte farligt, det var ingen big deal, men just det att jag kände alltihop på slutet, att min rygg hade sju små nålstick, att jag när som helst kan återkalla den där äckliga smärtan, det bara väller fram ikväll. Hela min rygg känns som en vek otrygg fläck just nu. Den där skärande smärtan... Nej.