Grattis hypoläsare, ni har just sluppit texter om hur väldigt synd det är om mig och om att jag är så sjuk att jag kommer dö. Nu är krisen över och det verkar som att jag kommer överleva den här gången med. Ontet i kroppen är borta och nu har jag mest bara djävulshostan att tampas med. Men jag har cocillana att ta till mot den så djävulshostan kan bita sig i röven.
Jag är hos föräldrarna och nu, just precis nu, räcker det. Brorsbarnen är här och jag får inte vara ifred en sekund ens (vilket är lögn men det känns som att det hänger ett barn över mina axlar vad jag än gör). Jag vill bara materialiseras hemma i min lägenhet där det bara är jag och katterna och jag kan göra vad som helst utan att iakttas. Japp.
Och sen tycker jag att det kan bli sovdags också. Bah. Det är hårt att vara social.