Lång dag

på jobbet idag.
När man varit borta från jobbet i fyra dagar märks det. Dels ska man knyta ihop påsen med det som kollegan jobbat med, men inte kunnat eller hunnit färdigställa. Dels försöka jobba in lite av morgondagen eftersom jag ska på återbesök hos läkaren då. Efter nästan 11 timmar med en halvtimmes rast åkte jag hem.

Tog upp en jobbig sak med kollegan idag också.
Hon ringde hem i förrgår för att höra om jag skulle jobba idag. Helt ok. Vad som inte var ok var att hon började ösa ur sig hur mycket där var att göra. Och i samma andetag undra om jag inte tyckte det var konstig att gå hemma när jag inte var direkt sjuk?

Att vara sydd på 4 ställen och vara försiktig så man inte stöter emot. Inte kunna ligga som du vill och sova, om du kan sova överhuvudtaget för att du oroar dig om operationen lyckats. Nej, det är inte att vara sjuk, som förkyld eller nåt. Det är värre.
Mycket värre.

Det jag går igenom är bara en i raden av många operationer som pågått i över 2½ år. Jag har delvis berättat vad jag gör, och jag tyckte det var förbannat okänsligt av henne.
Men jag vet att jag är skör nu och säkert tar åt mig. Kanske i överkant, jag vet inte.

Hur som helst sa jag till henne att hon var välkommen att ringa och fråga om det var något speciellt. Inte att ringa hem och berätta hur mycket där är att göra. Jag mår tillräckligt dåligt ändå. Hon blev jätteledsen. Usch.
Jag försökte förklara hur jag mådde och att jag inte klarar den stressen också.
Har ingen aning om hur hon tog det egentligen.
Nåja, jag sa vad jag tyckte var fel.

Nu ska jag försöka sova lite.
Håll era hypotummar imorgon är ni snälla.