Så jag cyklade neråt stan för att träffa en kompis för en kaffe och jag har undvikit just den vännen ett tag och jag förstod genast varför eftersom enbart hennes uppenbarelse suger all energi ur mig. Jag förstår inte hur jag kunde fixa det förut, men nu oooorkar jag inte vara i hennes närhet nån längre stund. Så efter lite fika fick jag ursäkta mig för annars hade jag aldrig orkat göra mina ärenden, som bestod av att köpa trosor och strumpor och strumpbyxor. Det var ju lättare sagt än gjort, för jag var energilös och lite angstig, och stan var full av läskigt folk och det fanns inte mina storlekar på trosorna jag ville ha.
Men sen slutade det med att jag köpte trosor, strumpbyxor, en bh (utan båge.... eh, det var ju några år sedan) och ett nattlinne, men inga strumpor. Bra där.
Ikväll skulle jag till en annan kompis och få håret klippt. Hon har varit osynlig och svår att få tag i länge. Jag vet att hon har mycket men jag har ändå känt mig bortprioriterad - eftersom jag vet att hon har träffat andra vänner men inte mig. Nå, jag skickar iaf ett sms för att dubbelkolla så att hon verkligen har tid. Till svar får jag ett mail där hon ber om ursäkt men nej, hon har faktiskt inte tid. Och jag förstår att hon inte har det, och hon ber om ursäkt, och hon har dåligt samvete för att hon tycker att hon har varit en dålig vän ett tag och det ÄR okej - jag träffar hellre en vän som är lugn och glad än en som är skitstressad för att hon måste fixa tusen saker eftersom hon har jobbat över hela veckan och åker bort imorgon.
Men ändå börjar tårarna rinna. Ibland är mitt känsloliv lite svårt att förstå.
Nu ska jag lyssna lite på Daugava igen.