För sex år sedan kom jag hem på eftermiddagen och satte på teven vid kvart i tre. Det var nyheter och nån gång under sändningen rapporterades att ett plan flugit in i World Trade Center i New York. Höhö, tänkte jag. Hur jävla dålig pilot måste DEN vara då om han missar att det är en jävla skyskrapa i vägen? Fast sen kom den andra.
Jag satt klistrad framför teven, och domedagsprofetiorna rasade, och jag trodde allvarligt att nu faaan blir det världskrig. Senare på kvällen gick jag på körträning, och vi fick en akut liten sjungning för domprosten. Jag hade ett solo och var så snurrig i huvudet att jag inte ens fattade om jag sjöng rätt.
Senare på kvällen häpnade jag över min lägenhetskompis kör (hon sjöng i en annan kör, med rep samma dag som jag) där ingen öht hade pratat om vad som hade hänt.
Världskrig blev det ju icke, men den där domedagsstämningen var ju där då och var grund till många reaktioner, tror jag. Overkligt, var det, även om det hänt många mycket hemskare saker på andra håll som inte alls fått lika mycket uppmärksamhet.
Nå. Det är inte meningen att det här ska bli ett politiskt inlägg. Bara ett minnesdito. Idag är det tisdag igen och jag har kör, igen. Fast ikväll vet jag inte om jag kommer gå dit eftersom hela huvudet är så igenkorkat av snor att jag knappt kan hålla ögonen öppna.
För sex år sedan delade jag en studentlägenhet med en kompis, jag skulle fylla 23 år och läste C-kurs på universitetet. Jag jobbade extra på teatern och tänkte just säga att jag hade det rätt bra, vilket inte är sant för jag var satt på medicin som fick mig att gå upp två kilo i månaden och göra mig helt likgiltig till det mesta. Vidrig höst. Jag hade dessutom knappt ens internet hemma, haha, bara modemanslutning till en löjligt seg och gammal dator.
Sex år senare sitter jag under en filt på min säng, med lillkissen sovande på mina fötter. Officiellt deltidsarbetslös och pank, men jag har iaf en fin lägenhet och fina kissar. Och nässpray. Och en hjärna som inte orkar arbeta sig fram genom snoret längre. Godnatt.