Jag är så t r ö t t. Förra veckan var väldigt intensiv, och eftersom jag nästan inte alls hann med den ”administrativa” delen av mitt jobb på grund av en ständig ström besökare under dagarna så var jag tvungen att jobba om kvällarna också. Tur att detta inte sker jämt utan bara ett par veckor per år… Och därefter studsade jag upp i ottan på lördagen och flög ner till huvudstaden för att gå på bröllopskalas, och det var mycket trevligt. Det var så pass trevligt att jag inte tror att jag haft så trevligt på typ ett par år! Minst! Naturligtvis blev det en sen kväll på lördagen, men trots det var jag relativt tidigt uppe på söndagsmorgonen eftersom mitt flyg tillbaka gick redan vid lunch. Puh. Och självklart hade jag en massa saker att ta hand om hemma också, varpå jag inte kom i säng förrän närmare midnatt. Därför är jag t r ö t t idag. Trött, men nöjd.
Och tusen tack för restauranttipsen! Min festkompanjon tog dock ansvaret för presenten och det blev ett presentkort till Döden i grytan, som tydligen också ska vara bra. (Och visst är väl det en ”syster-restaurant till Den gamle och havet, Pocks?)
Och festen var som sagt helt otroligt trevlig! Det är en så underbar känsla när man känner att man hamnat ”rätt”. Nu kände jag inte alla på festen, men många av festdeltagarna hörde till ett gäng som brukade umgås rätt mycket här i Umeå, men av förklarlig anledning (många flyttar när de pluggat klart) så träffas vi inte så ofta nuförtiden. Men stämningen fanns kvar och jag fick ont i magen av allt skratt. Och visst är det väl så det ska vara? Det som känns lite sorgligt för min egen del är att denna känsla (glädje, samhörighet, galenskap, självklarhet) tyvärr inte infinner sig så ofta, och då är det lätt att liksom gräva ner sig. Och det är väl inte så det ska vara? Visst, det kanske inte kan vara tjo och tjim alltid, men jag skulle önska att det vore så lite oftare. Jo.