Svajar

För tillfället åker jag någon slags känslomässig berg och dalbana. Några dagar puffar livet på, men sen kommer en nerförsbacke utan slut. Jag bromsar allt jag kan så att jag kan stanna och fortfarande se ljuset. Det är inte lite halvtråkigt där nere, utan nattsvart.

Sen kommer en gosig hund, ett sms med fina ord från särbon och barnen. Tar mig samman och börjar klättra. Idag är jag på väg upp igen. Tack!

Fattar dock inte varför det ska vara så här?
Det är skitjobbigt. För mig och för säkert alla i närheten. Några dagars helvete och sen fungerar det igen.

Har tid för operation i början av oktober.
Ingen stor sak, och allt har ju gått bra innan.
Men jag vet att jag oroar mig undermedvetet.
Hoppas det lugnar ner sig.

Igår köpte jag nya pyjamaser till töserna, Hello Kitty motiv. Det är tydligen helrätt bland dem just nu. De blev så glada, hi hi.
Jag blev också glad, för när jag kom hem igår stod middagen på bordet. Det gläder en mammas hjärta ska ni tro.

På kvällen kröp jag ner i yngsta dotterns säng och vi låg och gosade länge. Fint!