Om glädjen i motion

... är en rubrik jag aldrig jag trodde jag skulle skriva! Efter år av fasa för påtvingad skolgympa och en allmän känsla av att alltid vara sist, sämst och svagast har "motion" varit ett fult ord för mej. Nåt kravfyllt och trist som man får dåligt samvete av att smita från.

Men nu har jag upptäckt kroppens kraft och hur skönt det är att använda den! Igår gick jag en lång promenad vid havet. För en gångs skull vindstilla och sol och kylig, frisk luft. Jag kom in i den där lunken, när hela kroppen slappnar av och benen går av sej själva.

Sen lite fika hos en kompis och på vägen hem svängde jag förbi simpölen. Jag har tillgång till en underbar bassäng med varmt vatten. Den är inte stor, men man kan simma lite grann och värma upp sej och vattnet är som silke. Jag var helt ensam, så jag tände bara bassänglamporna och simmande omkring där i mörkret. Sen en snabb dusch och hem och sova, djupt och gott.

Imorse vaknade jag och var fortfarande så där skönt avslappnat trött i kroppen. Med ett stillasittande jobb där jag mest tänker och funderar blir jag ofta trött i huvudet, medan kroppen blir rastlös och spattig. Då är det skönt att träna, tills kroppen blir lika trött som hjärnan, för då kan jag vila.

Jag har alltid klagat på min stackars kropp. Magen är för tjock, ont i knät, svaga handleder, fula öron... Men just nu är jag bara så innerligen tacksam för att den fungerar så fantastiskt bra som den gör! Jag kan gå, springa, simma, sträcka och hoppa med den. Fina kroppen börjar bli min vän, till sist.